Jag överlevde detta år också

Hej!

Snart välkomnar vi ett nytt decennium, och innan dess är det många som sammanfattar året som gått. Och jag ska väl inte vara sämre...

Inser att detta faktiskt blir det första (och sista) blogginlägget här detta år. Senaste publicerade inlägget är från cirka ett och halvt år sedan(!).

Finns dock en del i form av opublicerade utkast, några med flera år på nacken. Att avsluta saker är inte min styrka...

Året som gått

Så en liten sammanfattning av 2019 för min del.

Jag var bara centimeter från att bli påkörd av en buss. Och inte många sekunder från en frontalkrock heller. Mer om detta lite längre ner...

Året började med en innebandyturnering i Borlänge. Som slutade rätt snabbt för min del i form av egenorsakat fall och olycklig isättning av handleden i golvet. Visade sig efter att tag vara en fraktur på både båtben och månben (två nya ord jag lärt mig i år).

Det blev gipsad handled och underarm ända från mitten av januari till den 24:e april. Jag firade min födelsedag två dagar senare med att cykla för första gången på flera månader. Så otränad jag var! Men samtidigt helt underbart.

Inte heller ofta jag uppsöker den svenska sjukvården, men det blev en del besök under våren. Extra tack till den hjälp jag fick redan uppe i Borlänge och här hemma dagen efter! :).

Det innebar också att jag var ovanligt otränad för Vätternrundan knappt två månader senare. Det märktes i backarna upp från Jönköping, men jag kom runt ändå. Och nästa år kommer jag ha sällskap igen!

Sommaren bjöd också på två fina bröllop.

Jag har också fått jobba med underbara kollegor, som dessutom lyckats få med mig på löpning allt oftare. Ibland till och med hela två gånger i veckan. Det kunde man inte tro för några år sedan. Mina knän har blivit betydligt bättre nu jämfört med då, även om jag emellanåt fortfarande fått ont vid löpningen.

December månad blev fullspäckad. Först en skön vecka på Gran Canaria. Helt underbart att bara koppla av en hel vecka, och dessutom få ordentligt med värme och solsken. Extra skönt med tanke på hur solfattig november var här hemma.

Lucia bjöd på ett luciatåg i form av provåkning av ett C30-tåg. En helt ny tunnelbanevagn som kommer sättas in på röda linjen under nästa år.

Veckan efter fick jag hänga med på en spårvandring i tunnelbanan i tunnlarna vid Östermalmstorg. Riktigt intressant! och häftigt att gå där över spåren medan rusningstrafiken närmade sig sitt slut.

Nästan påkörd

Då jag cyklar nästan dagligen får jag se mycket dårskap ute i trafiken från alla håll och kanter. Ibland blir det lite för nära ögat. Oftast då något fordon kör om bakifrån i väldigt hög fart och med minimalt avstånd.

Som för några år sedan då jag var på väg på E22 från Oskarshamn till Söderköping, och blir omkörd av en bil som bara håller några enstaka decimeter i avstånd. Jag uppskattade då bilens hastighet till en bra bit över tillåtna 120 km/h (antagligen högre än 140 till och med...), och då ökade min puls ordentligt.

I år var värsta tillfället en SL-buss som körde om mig här hemma i Fruängen. Jag visste att jag hade bussen bakom mig, och gjorde misstaget att jag la mig långt till höger (mot trottoaren). Se filmen nedan (börjar redan vid korsningen innan, omkörningen sker cirka 30 sekunder in):

Vid en snabb titt ser det kanske inte så farligt ut. Men kolla noga när bussen kör om (klicka för större bild):

Jag ligger redan så långt till höger som jag kan, och när bussen passerar så är det bara centimeter mellan den och mitt styre. Än värre blir det då dess linje framåt skär snett in mot trottoaren. Tänk på att cykeln ju faktiskt tar upp en del utrymme här, och jag kan ju inte bara gå upp i rök.

Jag bromsar tvärt, för annars tror jag att jag faktiskt hade kört in antingen i bussen eller i kantstenen mot trottoaren, med stor risk att falla. Och vad som hade kunnat hända då vill jag inte tänka på.

Då bussen hade just Fruängen som destination var det enkelt för mig att cykla dit och fråga föraren om han hade sett mig. Svaret blev nej(!). Vilket jag tyckte var mycket konstigt, då han borde ha sett mig redan i korsningen innan, då jag stod längst fram och hade en bil bakom mig och sedan bussen.

Bilen skulle svänga vänster i korsningen och hindrade då bussen en liten stund, så därför dröjde det innan den var ifatt mig. Mitt på ljusa dagen, och jag klädd i en ljusblå jacka. Och han såg mig inte...

Nu brukar jag försöka hålla lite marginal från kanten, och i skymda kurvor går jag gärna ut i mitten av körfältet just för att förhindra omkörning. För skulle en bil göra en skymd omkörning i en sådan kurva, så är risken stor att den väjer ut till höger rakt på mig om det kommer ett möte.

Detta kommer jag definitivt bli bättre på framöver. De bakom kan tuta bäst de vill, men det är inget jag (och många andra med mig) gör för att jäklas, utan det är helt och hållet enkel självbevarelsedrift.

Nästan frontalkrock

Det är dock inte bara motorfordon som kan ställa till det.

Generellt (och nu generaliserar jag!) tycker jag det funkar bäst att cykla i morgonens rusningstrafik. Och kanske särskilt under sen höst / vinter / tidig vår. Då är det mest erfarna cyklister ute på vägarna, och de flesta har någorlunda trafikvett.

De värsta i mitt tycke är de som beter sig oberäkneligt. Spelar ingen roll om de kanske kör långsammare än många andra, men när de exempelvis plötsligt svänger vänster utan att signalera behöver inte hastigheten vara hög för att olyckan ska vara nära.

Eller som när de kör mot trafiken i ett (enkelriktat) cykelfält!

Det var inte många sekunder från en frontalkrock där inte! Och han verkade helt oberörd av det hela, och cyklade bara vidare mot trafiken ytterligare en bit, för att sedan byta sida på vägen.

En fördel här gentemot bussen ovan är väl att, skulle vi ha frontalkrockat, så torde chansen att överleva vara större än om jag hade hamnat under bussen. Men hade det velat sig illa så hade ju även detta kunnat sluta olyckligt.

Man är ju inte riktigt heller förberedd att möta någon mot trafiken där. Undrar hur det hade gått om han cyklat mot trafiken ute i bilarnas körfält istället?

Handledsskadan gjorde mig gott

En fördel med att jag inte kunde cykla på flera månader var att mitt vanliga mål om "50 mil i månaden" sprack direkt. Tidigare år har min egna press på mig själv kanske blivit lite väl stor. Jag har haft superkoll varje vecka på hur långt jag cyklat just den månaden, och mot slutet av vissa månader blev det extra rundor både lördag och söndag för att komma upp i målet.

Rätt ofta omvägar hem från jobbet också för att samla några extra kilometer. Ibland även omväg på väg till(!) jobbet.

Just nu vet jag inte ens hur långt jag cyklat i december, än mindre vad detta år slutar på totalt. Och detta är riktigt skönt faktiskt. Jag kan såklart fortfarande kolla upp dessa siffror enkelt :), men jag har inte ens känt mig tvungen att cykla nu när vädret varit så bra här i mellandagarna.

Istället blev det en skön promenad i solskenet idag. Det var nästan så att jag var sugen på att ge mig ut och springa(!) själv idag istället. Det är längesedan sist jag hade den känslan...

Cykelglädjen finns fortfarande kvar, men inte längre med någon press på mig själv att samla mil. Och det är rätt skönt att slippa det faktiskt.

Till sist

Så med detta sagt så får jag väl önska alla ett gott nytt år och decennium!