Kebnekaise - dagen efter inställt

Hej!

Den 23:e augusti i år var vi fem personer som begav oss upp till Kiruna och mot Kebnekaise-fjällen. Detta inlägg har tills nu blivit liggandes, men här är i alla fall lite bilder och text från då.

Vi satte oss på planet från Arlanda till Kiruna på onsdagsmorgonen, och därefter bar det av i taxi till Nikkaluokta. Efter lite renskav med potatismos och lingonsylt var det dags att börja vandra mot Kebnekaise fjällstation.

Dit är det 19 kilometer, men vårt mål var bara att komma en bra bit på vägen för att därefter slå upp tälten.

På vägen passerade vi Lap Dånalds, där man bland annat kunde avnjuta en renburgare eller våfflor med grädde och hjortronsylt. För mig blev det en våffla.

Redan härifrån var vyerna magnifika. Kebnekaise ligger till höger, men syns inte pga molnen / dimman.

Ärligt talet visste vi inte exakt vilket berg som var Kebnekaise heller. Men i efterhand har vi konstaterat att Kebnekaises sydtopp var gömd precis bakom molnen uppe till höger i denna bild:

Höstens färger var också på intåg:

Efter totalt cirka 12 kilometer hittade vi en liten avstickare till en ypperligt fin tältplats. Så där fick det bli övernattning.

Mitt tält sett bakifrån. Underbart att vakna morgonen efter med utsikt bort mot Kebnekaise:

På kvällen/natten regnade det, och enligt uppgift kom det även lite snö.

Nästa dag

Dagen efter var det inte direkt mindre dimma:

Men vi närmade oss ganska snart Kebnekaise, även om vi trodde att vi kommit längre första dagen än vad vi faktiskt hade gjort. Bara två kilometer kvar! Om det sedan var 16 till 17 km härifrån Nikkaloukta kan man ju fråga sig:

Och de två sista kilometrarna gick snabbt. Äntligen framme vid fjällstationen:

Kvällen innan toppförsöket

Vi hade bokat in oss på den guidade turen via den östra leden upp mot Kebnekaises sydtopp. Det finns också en "västra led", som är den man normalt går. Den kan klaras av utan någon klättring etc, men är i gengäld något längre (och innehåller fler höjdmeter, då man passerar Kaffedalen).

Den östra leden innehåller å sin sida klättring och vandring över Björlings glaciär. På genomgången kvällen innan fick vi därför den säkerthetsutrustning som krävs i form av hjälm och kättringssele.

Väderprognosen, som vid det här tillfället hotade med dimma, en medelvind på runt 13 m/s och nederbörd i form av regn, ingav dock inte så mycket hopp. Risken var stor att det hela skulle ställas in. Men det beslutet skulle tas precis innan första gruppen vandrar i väg i så fall.

... som blev av

Och första gruppen skulle bli vi fem plus fem andra. Plus våra guider Matti och Andreas. Klockan 06:50 på fredagen startade vi som den första av (vad jag tror) fem grupper.

En bit upp i terrängen låg det fortfarande kvar områden med snö:

Strax därefter, efter en kort lunchpaus (dagens första av två) var det dags att vandra över Björlings glaciär:

Glaciären är visst som tjockast 225 meter(!). Det förekom sprickor, varav en del ganska breda. Därför blev det till att gå fastspända med varandra på led, med cirka 5 meter mellanrum mellan varje person.

När vi väl kommit "fram" kunde jag konstatera att det såg närmare ut än vad det var. Långt borta på nästa bild ser man en annan grupp komma efter oss.

Sedan var det dags för i mitt tycke det mest spännande. Klättring!

Kan inte påstå att det var något särskilt avancerat, men höga höjder gör ju sitt.

Sedan ett antal år finns det säkerhetsvajer (eller vad det nu kan heta) längs hela avsnittet för klättringen. Innan dess har det hänt att folk fallit ner och omkommit här.

På sina ställen var det bara någon eller några decimeter till stup på tiotals- eller kanske t.o.m hundratals meter.

Vi var några stycken på led där...

Det snöade konstant, och snön fastnade på både kläder och i skägg.

Även den absolut sista biten upp på sydtoppen fick vi sitta fast i säkerhetslina:

För även där var det brant stup nedåt på andra sidan.

Och upp kom vi:

Tyvärr som synes väldigt dimmigt, men man såg rätt bra åt det hållet vi hade kommit ifrån.

Det var nästan klurigare att klättra nerför, i alla fall för min del.

Men efter att vi återigen passerat Björlings glaciär kunde man sätta sig ner, luta sig bakåt och bara glida nedför:

Sista biten var vi såklart tvungna att gå. Först då började mina dåliga knän göra sig påminda, men det gick över förväntan ändå.

Dagen efter inställt

Nästa dag var det dags för oss att börja gå tillbaka mot Nikkaluokta. Vädret nere vid fjällstationen kändes bra, men toppturen var idag inställd:

.

Verkade som att det blåste ganska rejält högre upp, dessutom med hög molnighet / dimma.

Men vädret för oss var inget att klaga på, vi kunde t.o.m njuta ordentligt av solen på vägen tillbaka:

Det blev fint även över Kebnekaise-topparna:

Även om det senare under dagen drog förbi lite molnighet:

Sista natten blev det tältning (i minusgrader) i Nikkaluokta, för att dagen därpå göra ett besök i Kiruna och sedan flyga hem.

Till sist

I framtiden kan jag kanske berätta om när jag var uppe på Kebnekaises sydtopp medan det var Sveriges högsta punkt. För risken är ju att nordtoppen om några år går om, och då inte tack vare att den växer (nordtoppen består av hårt berg), utan på grund av att sydtoppens glaciär krymper på grund av det allt varmare klimatet.

Exempelvis skrev DN redan 2014 om detta: Kebnekaises sydtopp tappar höjd

Och 2016 då det endast skiljde 30 cm till sydtoppens fördel: Kebnekaises nordtopp snart högst

Och ett litet bildsvep från 2017, då det skiljde omkring 1 meter: Här mäts Sveriges högsta berg

Om nordtoppen skulle "gå om", skulle det innebära en något större utmaning att ta sig upp för Sveriges högsta punkt. Som jag förstått det så passerar man i princip sydtoppen på vägen dit, och får alltså också en något längre vandring.

Och absolut sist, Sveriges Radio P4 Norrbotten skrev 2016 om hur intresset för just nordtoppen ökar: Snart högst – fler vill bestiga Kebnekaises nordtopp